Att vara kräsen är till stor del en medfödd egenskap och kvarstår från spädbarnsåldern till tidiga tonåren, visar en ny studie av forskare från University College London (UCL), King’s College London och University of Leeds. Studien bidrar till att förstå orsakerna till att barn är kräsna när de äter och hur det utvecklas under deras uppväxt.
Resultaten har publicerats i Journal of Child Psychology & Psychiatry. Studien finansierades av den brittiska välgörenhetsorganisationen MQ Mental Health Research och genomfördes bland föräldrar till enäggstvillingar och enäggstvillingar som bor i England och Wales. Barn i åldrarna 16 månader till 13 år ingick i studien, vilket gav forskarna möjlighet att bedöma långsiktiga trender och förändringar i barnens ätbeteende.
Analysen av data visade att den genomsnittliga nivån av kräset ätande var relativt konstant under denna period, även om det förekom vissa fluktuationer: i synnerhet nådde kräset ätande en topp runt sju års ålder, varefter det minskade något. Detta tyder på att den genetiska benägenheten att vara kräsen spelar en viktig roll under hela barndomen, och att förändringar över tid är mer relaterade till förändrade miljöförhållanden.
Intressant nog var miljöpåverkan som var gemensam för båda halvorna av tvillingparet, inklusive familjens matvanor och vilka typer av livsmedel som konsumerades i hemmet, endast signifikant under spädbarnstiden. När barnen blev äldre började miljöfaktorer som var unika för varje tvilling, t.ex. individuella personliga erfarenheter och sociala interaktioner (t.ex. vänner med olika matpreferenser eller influenser från skolan) att spela en allt större roll.
Kinkighet, som definieras som en tendens att undvika vissa livsmedel på grund av konsistens, smak eller utseende och en ovilja att prova nya livsmedel, är ett vanligt fenomen bland barn. Detta fenomen är ofta en källa till oro för föräldrar och vårdgivare, som kan känna sig ansvariga för denna selektivitet i ätandet och tro att det är relaterat till deras uppfostringsstil eller andra aspekter av hemmiljön.
Studien visar dock att kräsenhet till största delen har en genetisk grund, vilket minskar föräldrarnas oro. Experter understryker att ett sådant beteende är ett resultat av biologiska faktorer och inte alltid beror på föräldrarnas uppfostringsmetoder.
”Petigt ätande är inte bara ett tillfälligt fenomen, utan ett stabilt drag som kvarstår under många år”, konstaterar forskarna. Studiens huvudförfattare, professor Claire Llewellyn från Department of Behavioural Sciences and Health vid University College London, förklarar: ”Trots de genetiska faktorernas dominerande roll när det gäller att forma matpreferenser kan miljöpåverkan inte helt uteslutas. Under barndomen påverkar gemensamma familjefaktorer, som regelbundna måltider tillsammans, kräsenheten. Därför kan tidiga insatser som syftar till att utöka ett barns kostintag, t.ex. ständig exponering för nya livsmedel och upprepade erbjudanden om en mängd olika frukter och grönsaker, vara särskilt effektiva.”
Forskarna använde data från Gemini-studien, som stöds av University of California, för att analysera genetiska och miljömässiga influenser. I studien ingick 2.400 tvillingpar, vilket gör den till den största databasen för analys av ätbeteende hos tvillingar. Föräldrarna fyllde i frågeformulär om sina barns matvanor vid 16 månaders ålder och sedan vid tre, fem, sju och 13 års ålder. Denna detaljerade och långa information gjorde det möjligt för forskarna att i detalj studera dynamiken i kräsenhet och dess förhållande till genetiska och miljömässiga faktorer.
För att bedöma det relativa bidraget från genetik och miljö jämförde forskarna graden av likhet i ätbeteende hos enäggstvillingar och olika tvillingar. Enäggstvillingpar med identiskt genetiskt material uppvisade mycket större likhet i snabbhet än enäggstvillingar som bara delade 50% av sina gener. Detta tyder på ett starkt genetiskt inflytande på uppkomsten av selektiva matvanor hos barn.
Intressant nog blev enäggstvillingparen mindre lika varandra när det gäller kräsenhet när de blev äldre, vilket tyder på att unika miljöfaktorer spelar en allt större roll under tonåren. Det kan handla om personliga preferenser, förändrade sociala miljöer eller förvärv av nya smakpreferenser som påverkas av yttre omständigheter.
Resultaten av studien ger föräldrar och pedagoger ett nytt perspektiv på problemet med kräsenhet. Med tanke på att det är en medfödd egenskap är det viktigt att förstå att föräldrar inte helt kan kontrollera sina barns ätbeteende, men att de kan påverka de tidiga stadierna av utvecklingen genom tålamod och konsekvent introduktion av nya livsmedel i kosten.
Den här studien belyser alltså den genetiska grunden för kräsenhet och bekräftar att många aspekter av barns ätbeteende är ärftliga. Samtidigt pekar den på vikten av att skapa en stödjande miljö under barndomen som kan främja utvecklingen av mer flexibla och varierade matvanor, vilket i sin tur kan hjälpa barnen att bli mindre selektiva och öppna för nya matupplevelser.